Lagen om konsulära katastrofinsatser
Sedan den 1 augusti 2010 gäller den konsulära katastroflagen (Lag (2010:813) om konsulära katastrofinsatser). Grundprincipen är att du som enskild har ett stort personligt ansvar när du är ute och reser. Statens ansvar är att ha en beredskap att hjälpa svenskar vid en större kris utomlands. Den som får hjälp vid en statlig krisinsats ska betala sin del av kostnaderna.
När flodvågskatastrofen inträffade år 2004 fanns det varken en tydlig organisation eller ett regelverk för statens ansvar att hjälpa svenskar vid en katastrof utomlands. Sedan dess har mycket hänt.
Utrikesdepartementet och de svenska ambassaderna har stärkt sin beredskapsplanering och UD har tillsammans med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Rikspolisstyrelsen och Socialstyrelsen byggt upp ett system för att snabbt kunna agera när något händer. I katastroflagen står att staten ska ha ett ansvar för att ha en organisation och en beredskap för att kunna gripa in och stötta enskilda vid kris- eller katastrofsituationer utomlands då många människor med anknytning till Sverige drabbas.
Lagen fastslår också att den enskilde ska stå för kostnaderna om staten tvingas ingripa. I praktiken handlar det om resekostnader och eventuella hälso- och sjukvårdskostnader som direkt kan kopplas till den enskilde. Att detta ansvar är klargjort på förhand innebär att inga blanketter för ansökan om ekonomiskt bistånd måste fyllas i vid en evakuering. Återkrav sker i efterhand och den uppgiften ligger på Kammarkollegiet. Resenärens kostnader ska kunna täckas av en bra reseförsäkring.
Det går inte att definiera exakt vad som menas med en "katastrof" och "ett stort antal drabbade" och därmed inte heller säga i vilken situation en statlig insats kan bli aktuell. Men det handlar om en händelse som är så stor att vanliga resurser inte räcker till. När resenärerna inte kan ta sig hem på egen hand och när inte försäkringsbolag eller resebolag kan hjälpa till kan det bli aktuellt med evakuering eller sjukvårdsinsatser. I praktiken kommer det att handla om händelser som är så allvarliga att de resande befinner sig i livsfara, eller kan hamna i en livsfarlig situation.
Lagen är inte tillämplig när människor fortfarande kan hjälpa sig själva, till exempel om man sitter fast på flygplatsen i ett annat land för att ens plan ställts in på grund av ett askmoln. Det kan ta tid, det kan vara svårt och dyrt men det är inte en situation som omfattas av lagen och där staten ska ingripa.
