Skottlossning och "Sarajevodusch" i krigets Bosnien

- Sverige hade ingen ambassad i Bosnien så på skylten på mitt kontor stod det "Office of the Swedish Ambassador", berättar Erik Pierre.
Det var 1994, två år efter krigsutbrottet, som Erik Pierre kom till det belägrade Sarajevo.
- Jag tog mig in i staden med FN-flyg. Planen besköts så man var tvungen att sitta på skyddsvästen eftersom skotten kom underifrån, säger Erik Pierre.
Han bodde inneboende hos en äldre dam.
- Hon bodde i köket och eldade där. I mitt rum var det tre grader i december när jag vaknade på morgonen och en isskorpa på vattenglaset. Man fick ta vad vi kallade en "Sarajevodusch" och tvätta sig med tvättlapp. Det fanns el bara några timmar var tredje dag. Men så var det ju i stort sett för alla.

Hitta ombudsmän

Ett av Erik Pierres första uppdrag under kriget var för ESK (i dag Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE). Det gällde att hitta tre fristående ombudsmän som kunde rapportera brott mot de mänskliga rättigheterna till regeringen. En ombudsman från varje läger; en bosnienmuslim, en bosnienserb och en bosnienkroat.
- Någon sa "det fixar du på en dryg månad". Men det tog över ett halvår, säger Erik Pierre.
Varje gång han hade hittat en bra kandidat från en av grupperna motsatte sig de andra grupperna den personen. Till slut fick han ändå ihop tre lämpliga kandidater: jurister och professorer som arbetat med frågor som rör mänskliga rättigheter. Men då vägrade muslimerna att godkänna kroaten och kroaterna sa nej till muslimen.
- I slutskedet åkte jag och min medarbetare till den kroatiske vicepresidenten som var på besök i Mostar och talade med honom i tre-fyra timmar, men ändå löste det sig inte. Sedan anklagade muslimerna den kroatiska kandidaten, en kvinnlig advokat, för folkmord. Då bad vi ett par personer granska henne och det visade sig att hon ansågs vara den bästa advokaten i sin stad och brukade representera såväl kroater som muslimer. Folkmordsanklagelserna fanns det ingen grund för, berättar Erik Pierre.
När detta kom fram löste det sig och alla tre personerna kunde äntligen utnämnas.

Det första skottet träffade bakom bilen

Efter ett besök i Mostar i juni 1995 åkte Erik Pierre tillbaka till Sarajevo över Igmanberget i ett FN-märkt franskt pansarskyttefordon tillsammans med Hasan Muratovic, dåvarande minister för internationellt bistånd som sedan blev Bosniens premiärminister. På väg nerför Igmanberget blev bilen beskjuten.
- Det fanns två filosofier hur man skulle ta sig ner för berget. Britternas och den bosniska regeringens där tanken var att köra så snabbt man bara kan för att minimera risken för att bli beskjuten. Fransmännens filosofi däremot, var att köra sakta och säkert för att undvika att köra av vägen och ner i en ravin. Detta efter en dödsolycka, då åtta soldater dog.
Det första skottet träffade precis bakom bilen.
- Det var explosiv ammunition så först blev det bara ljust. Sedan kom smällen och ljud av grus som stänkte upp. Muratovic skrek att serberna alltid skjuter två gånger och att jag skulle säga till fransmännen att köra snabbare. Men jag delade fransmännens filosofi, så jag sa ingenting.
Fransmännen fortsatte i sin lugna fart.
- Muratovic blev upprörd och röt att jag skulle säga till dem, men jag gjorde inte det. Mycket riktigt kom det ett skott till, men även det missade och träffade vägen bakom bilen, så vi klarade oss. Men relationen mellan mig och Muratovic var väl inte den bästa just då, berättar Erik Pierre.
Den sommaren gjorde han tolv resor över Igmanberget.

Serberna lade ner vapnen i tolv timmar

Under kriget ordnade Erik Pierre en filmvecka i Sarajevo. En kulturdelegation från Sverige med skådespelerskan Bibi Andersson i spetsen skulle komma ner. Hon hade i krigets början startat organisationen Open Road Stockholm- Sarajevo i syfte att ge kulturbistånd.
Först var det meningen att delegationen skulle flyga till Sarajevo, men när den kom till Zagreb kom beskedet att flygplatsen var stängd.
- De flög istället till Split i nuvarande Kroatien och så skulle jag ordna infärd med buss in i Bosnien. Jag hade tur för det fanns en pålitlig och erfaren svensk FN-observatör som serberna var skyldiga en tjänst. Han hjälpte oss att ordna så att serberna lade ner vapnen i tolv timmar under vägen där bussen skulle åka.
- Bibi ringde mig från Split innan delegationen skulle komma och berättade att det var revolt i gruppen för flera ansåg det var för farligt. De ville ställa in. Jag försökte ingjuta lite mod i truppen och sa att jag hade åkt om jag var i deras ställe. Då sa hon att hon var beredd att åka. Men utan Bibis mod och engagemang hade delegationen aldrig kommit ner.

Delegationen kom fram välbehållen. Den första filmen som visades var Colin Nutleys Änglagård. Ambassaden hade fått låna Stora teatern och en projektor från den bosniska armén.
- Det vanliga på bio där var att en kvinna stod längst bak i salongen och läste översättningen av filmen. Aldrig, tänkte jag, och lyckades hyra en tolkutrustning i München så att alla som behövde fick lurar och kunde i stället höra tolkningen i dessa.
Premiären blev en succé och mat och dryck tog slut redan efter en timma.

Krigets slut

I december 1995 skrevs fredsavtalet, det så kallade Daytonavtalet, på i Paris. Avtalet satte punkt för kriget. En myndighet, The Office of the High Representative, OHR, inrättades för att leda den civila fredsprocessen i Bosnien. Den första höga representanten blev nuvarande utrikesminister Carl Bildt.
- Då, när kriget var slut, fick jag min bepansrade bil. Så när Carl Bildt kom till Sarajevo efter att han utnämnts till OHR kunde jag möta honom på flygplatsen.
I februari 1996 öppnade Sverige en riktig ambassad i Sarajevo. Dåvarande utrikesminister Lena Hjelm-Wallén kom till invigningen.
- Vi skulle avtäcka ambassadskylten, men hade inget skynke som utrikesministern skulle dra av. Till slut tog vi en handduk med FN:s emblem som vi kunde ha för att avtäcka skylten.
När Erik Pierre ser tillbaka på sin tid i Sarajevo säger han att om hade han vetat vad som väntade honom hade han ändå tagit tjänsten.
- Det som drev mig var att jag inte kunde vara passiv när en europeisk stat för första gången efter andra världskriget satte igång en omfattande etnisk rensning Lägren serberna satte upp 1992 var som koncentrationsläger.