På hemligt uppdrag i Afrika
För 38 år sedan deltog Folke Löfgren i en hemlig FN-expedition i djungeln i nuvarande Guinea-Bissau. Det var när befrielserörelsen kämpade för att området skulle bli självständigt från Portugal. Nyligen fick Folke Löfgren ta emot en orden för att ha stöttat självständighetsarbetet. Pedro Pires, som i dag är Kap Verdes president och den som överlämnade orden, var en av militärerna Folke Löfgren träffade under expeditionen.
Folke Löfgren börjar precis gå över den provisoriska bron. Foto: FN
Löpsedel från Svenska dagbladet 1972
- Vi trodde att uppdraget skulle vara i två dagar, men eftersom portugiserna fick reda på vår expedition och trappade upp krigföringen kunde vi bara röra oss på nätterna och stannade en vecka. Vi vandrade i träsk med krokodiler och nära minor, berättar Folke Löfgren som tjänstgjorde på UD i 40 år, men som numera är pensionär.
1972, när expeditionen ägde rum, var Folke Löfgren stationerad vid den svenska FN-representationen i New York och arbetade för FN:s kolonialkommitté som skulle följa självständighetsarbetet i kolonier på väg att bli suveräna. Sverige var det enda västeuropeiska land som var med i kommittén.
-Vårt uppdrag i Guinea-Bissau var att markera internationell närvaro på det befriade området och rapportera till FN om befrielserörelsens framsteg när det gällde till exempel utbildning och vård. Vi hade med oss en duktig fotograf som dokumenterade skolor och byar men också bomber som inte detonerat och nedbrända hus, berättar Folke Löfgren.
Stockar under vattenytan
Gruppen bestod av tre diplomater och två FN-tjänstemän. De vandrade till fots och besökte bland annat vårdinrättningar, en skola och träffade befrielserörelsen PAIGC:s organisatörer.
- Det är lättare att dölja byar och skolor i en djungel än i ett öppet landskap. Av militära skäl hade befrielserörelsen byggt enkla smala broar över floder och träsk eller lagt stockar att gå på precis under vattenytan så de inte syntes. Man fick hålla sig i den som gick framför för att inte falla. Skolan vi besökte bombades sorgligt nog ett par veckor efter vårt besök. Vi skulle även besöka byar, men eftersom portugiserna fått reda på vårt besök blev det för farligt.
Portugal förnekade besöket
Folke Löfgren Foto: Taimi Köster, UD
Efter att expeditionen avslutats återvände gruppen till Guineas huvudstad Conakry. Där fick Folke Löfgren och de andra medlemmarna av expeditionen träffa Amílcar Cabral, ledaren för PAIGC.
- För befrielserörelsen var vårt besök viktigt. Och för FN var det ett ovanligt konkret stöd för befrielserörelsen. När vi mötte Amílcar Cabral hade han tårar i ögonen, det kommer jag aldrig att glömma, säger Folke Löfgren.
Amílcar Cabral mördades ett år efter besöket, men hans minne lever kvar. Han ses som landsfader både i Guinea-Bissau och Kap Verde. En av flygplatserna på Kap Verde är uppkallad efter honom liksom Guinea-Bissaus enda privata universitet.
När gruppen skrivit sin rapport till FN om befrielserörelsens framsteg nekade Portugal till att besöket alls ägt rum. I en artikel i Dagens Nyheter från april 1972 påstår portugiserna att "Afrikagerilla lurade observatörer från FN". Enligt Portugal skulle expeditionen i själva verket promenerat utmed Guineas gräns och aldrig varit inne i Guinea-Bissau.
- Portugiserna gav ut en motskrift där vår resa kallades "Mission invisible", de visste att vi var inne på området, men säger att vi aldrig var där.
Orden för sin insats
För någon månad sedan bjöds Folke Löfgren till Kap Verde för att motta en orden, Amílcar Cabrals orden, för sin roll i självständighetsarbetet. Av de fem som deltog i expeditionen lever i dag bara tre. Två av dem kunde komma, Folke Löfgren och Horacio Sevilla-Borja från Ecuador, för att ta emot orden ur president Pedro Pires hand.
- Jag tror vi fick orden för att kapverdierna känner en genuin uppskattning för vår insats. Självständighetskampen är en viktig del av deras historia, säger Folke Löfgren.
Folke Löfgren
Ålder: 70 år
Karriär: Började på UD 1965. Har bland annat varit Sveriges ambassadör i Botswana och Schweiz.
Senaste lästa bok: "The rest is noise" om musiken under 1900-talet. Författare Alex Ross.
Familj: Fru, två vuxna barn och fyra barnbarn.
Förebilder: "Det vet jag inte om jag har några, men exempel på ledare som jag beundrar är Gustaf Mannerheim och Nelson Mandela. Bådas insatser har haft stor positiv betydelse också utanför det egna landets gränser."
