Nedrustning och icke-spridning

Internationella regelverk

En central komponent i den svenska utrikespolitiken är värnandet om ingångna avtal och överenskommelser. Sverige arbetar också, inte minst inom EU:s ram, för att förmå alla stater att ansluta sig till befintliga avtal (universalisering), och för att tillräckligt många stater ska ratificera ett avtal för att det ska träda i kraft (till exempel provstoppsavtalet CTBT).

Sverige fäster stor vikt vid det internationella regelverket och värnar om de internationella organisationernas arbete. Detta återspeglas bland annat i att Sverige var medlem i IAEA:s styrelse under perioden 2004-2007 och innehade en plats i styrelsen för OPCW 2008-2010. Dessa organ ansvarar för en kontrollverksamhet som är en mycket viktig del av icke-spridnings- och nedrustningsarbetet.

För att underlätta det internationella samarbetet för icke-spridning finns ett antal multilaterala exportkontrollregimer, som vardera har ett fyrtiotal medlemsländer: Nuclear Suppliers Group (NSG), Zanggerkommittén (ZC), Australiengruppen (AG), Missilteknologikontrollregimen (MTCR) och Wassenaararrangemanget (WA). I regimerna identifieras varor och teknologier som kan missbrukas för framställning av massförstörelsevapen och deras vapenbärare (så kallade produkter med dubbla användningsområden) och vars utförsel bör kontrolleras på ett samordnat sätt av medlemsländerna. Läs mer om detta under rubriken Exportkontroll i vänsterspalten.

Upp

Icke-spridningsfördraget, NPT

"Att [översynen av NPT-fördraget 2010]... är av den allra största betydelse behöver knappast understrykas ytterligare.

Målsättningen inför detta mycket viktiga möte måste vara en grand bargain, där äntligen en för alla acceptabel balans uppnås mellan bindande åtaganden om påskyndad kärnvapennedrustning och ett av alla accepterat stärkande av icke-spridningsregimen."

Carl Bildt i Riksdagen, 11 september 2008.

"Jag har all anledning att varmt välkomna det slutresultat vi alla lyckades få vid översynskonferensen för icke-spridningsfördraget i New York. När jag var där i samband med konferensens öppning var det inte givet att detta skulle lyckas. Men framgången nu innebär att ett nytt och viktigt steg tagits på den långa vägen mot en värld utan kärnvapen.

Resultat innebär såväl ett åtagande om konkreta steg från dagens kärnvapenmaktet under de närmaste åren som ett beslut om en konferens om ett kärnvapenfritt Mellersta Östern."

Uttalande av Carl Bildt, 29 maj 2010.

Fördraget om icke-spridning av kärnvapen (NPT) är av central betydelse. Det har tre centrala delar; icke-spridning av kärnvapen, kärnvapennedrustning och fredlig användning av kärnenergi.

Till grund för fördraget ligger en övergripande överenskommelse (så kallad "grand bargain") mellan de stater som hade kärnvapen i slutet av 1960-talet och övriga stater. Enligt denna åtog sig kärnvapenstaterna att förhandla i god tro om effektiva åtgärder för kärnvapennedrustning i utbyte mot att icke-kärnvapenstaterna åtog sig att avstå från att försöka skaffa kärnvapen. Det är viktigt att båda dessa åtaganden uppfylls.

Från svensk sida betonas konsekvent behovet av balanserade framsteg på båda områdena i form av konkret nedrustning av kärnvapen och effektiva insatser för att förhindra spridning till nya stater.

Vid översynskonferensen inom NPT år 2000 överenskoms de så kallade 13 stegen om kärnvapennedrustning. Översynskonferensen år 2005 betraktas som misslyckad.

Den 3-28 maj 2010 hölls den åttonde översynskonferensen för NPT. EU antog inför översynskonferensen ett rådsbeslut med EU:s position. Inför konferensen samarbetade Sverige även inom ramen för den så kallade Nya Agenda-koalitionen (NAC) och "Vienna Group of Ten". Sverige gav in två nationella rapporter till översynskonferensen, en om genomförandet av Art. VI i NPT och en om genomförandet av 1995 års NPT-resolution om en zon fri från massförstörelsevapen i Mellanöstern.2010 års översynskonferens för NPT enades om ett slutdokument innehållande framåtblickande handlingsplaner avseende samtliga tre områden; nedrustning, icke-spridning och fredlig användning av kärnenergi, samt ett avsnitt om främjandet av en zon fri från kärnvapen och andra massförstörelsevapen i Mellanöstern. Slutdokumentet innehåller även en inledande översynsdel som var ordförandens ansvar. Det är av stor vikt att denna framgång uppnåddes efter misslyckandet vid den senaste översynskonferensen år 2005.

Upp

EU

EU:s samarbete och roll inom nedrustning och icke-spridning har vuxit de senaste åren. För Sverige är det viktigt att EU driver en politik som syftar till både nedrustning och icke-spridning.

EU antog 2003 en strategi mot spridning av massförstörelsevapen. Strategin genomförs bland annat genom att bidrag ges till organisationer och projekt (till exempel stöd till IAEA, CTBTO, OPCW, säkerhetsrådsresolution 1540 och Haagkoden om ballistiska missiler) samt genom att en så kallad icke-spridningsklausul läggs till i samarbetsavtal mellan EU och tredje länder.

År 2008 enades EU om en handlingsplan mot spridning av massförstörelsevapen och dess bärare, vilken bygger vidare på massförstörelsevapenstrategin. Målet är att handlingsplanen ska vara genomförd till slutet av 2010.

EU antog vid rådsmöte i december 2008 slutsatser om multilaterala kärnbränslegarantier, där det bland annat anges att EU planerar ge ett bidrag om upp till 25 miljoner euro till inrättandet av en kärnbränslebank under IAEA:s kontroll.

Vid samma möte antog EU även slutsatser om en uppförandekod i rymden. Uppförandekoden utgör ett förslag, som EU ska fortsätta konsultera om med andra länder.

I december 2008 ställde sig EU:s stats- och regeringschefer bakom en deklaration om stärkande av internationell säkerhet, med särskilt fokus på frågor relaterade till nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen samt förebyggande av terrorism. I deklarationen uttalas bl.a stöd för en global minskning av världens kärnvapenarsenaler i enlighet med artikel VI i NPT, att alla stater ansluter sig till CTBT, att förhandlingar inleds om ett avtal om förbud mot framställning av klyvbart material för vapenändamål (FMCT) och att de stater som har taktiska kärnvapen inkluderar dessa i förhandlingsprocesserna för vapenkontroll och nedrustning. Deklarationen innehåller också ett förslag om att starta förhandlingar om ett internationellt fördrag för att förbjuda markrobotar med kort- och medeldistansräckvidd.

I november 2009 överenskom EU och USA en gemensam deklaration om nedrustning och icke-spridning.

Genomförandet fortsätter beträffande den EU-strategi med en handlingsplan för att bekämpa destabiliserande anhopning och spridning av små och lätta vapen (SALW) som EU antog 2005. Strategin behandlar åtgärder på såväl internationell och regional nivå som inom EU. I december 2008 antog EU slutsatser om införandet av en särskild SALW-klausul i internationella avtal mellan EU och tredje länder. (Mer om SALW nedan.)

Sverige och EU deltar aktivt i arbetet med Haag-koden mot spridning av ballistiska missiler. Koden innebär ett politiskt åtagande att förebygga och förhindra spridningen av ballistiska missiler som kan utgöra bärare av massförstörelsevapen. EU stödjer genom ett beslut koden vilket bland annat innebär att man anordnar seminarier och så kallad outreach.

Upp

Aktuella frågor

NPT:s översynskonferens

I maj 2010 hålls den åttonde översynskonferensen för Icke-spridningsfördraget NPT, se vidare ovan under NPT.

Säkerhetsrådsresolution 1887

Den 24 september 2009 antog FN:s säkerhetsråd enhälligt resolution 1887 om kärnvapennedrustning och icke-spridning av kärnvapen, när säkerhetsrådet sammanträdde på stats- och regeringschefsnivå under ordförandeskap av president Obama.

"New START"

Ryssland och USA påbörjade under våren 2009 förhandlingar om att ersätta START1-avtalet (Strategic Arms Reduction Treaty) som löpte ut i december 2009. Avtalet sätter tak för hur många kärnvapenstridsspetsar och vapenbärare som länderna får inneha. Förhandlingarna slutfördes under våren 2010 om ett uppföljningsavtal; New START. Avtalet begränsar antalet stridsspetsar till 1550 och vapenbärare till 800 hos varje part. Nya START undertecknades i Prag den 8 april. Härefter ska avtalet ratificeras på både rysk och amerikansk sida.

Taktiska kärnvapen

I februari 2010 publicerade utrikesminister Bildt tillsammans med polske utrikesministern Sikorski en artikel i International Herald Tribune om taktiska kärnvapen. I artikeln uppmanas Ryssland och USA att vidta åtgärder för att reducera taktiska kärnvapen i Europa.

Toppmöte om kärnsäkerhet

President Obamas toppmöte om kärnsäkerhet (Nuclear Security Summit) den 12-13 april i år i Washington lyfte fram frågor kring säkrandet av sårbart nukleärt material (dvs höganrikat uran och separerat plutonium) i syfte att förhindra spridning och motverka risken för nukleär terrorism. Sverige var en av 47 inbjudna stater och representerades av statsminister Reinfeldt och utrikesminister Bildt.

Mötet blev en stor framgång och kunde presentera en viktig politisk deklaration och ett antal konkreta åtgärder. Bland de viktigaste åtgärderna var den amerikansk-ryska överenskommelsen att förstöra 34 ton plutonium vardera, de japansk/kinesiska åtagandena om att skapa centres of excellence samt löften från Kanada och Ukraina att göra sig av med sitt höganrikade uran. Processen kommer nu att fortsätta. 2012 planeras nästa toppmöte i Sydkorea.
FN:s nedrustningskonferens

FN:s nedrustningskonferens (CD) i Genève, där Sverige är medlem, antog i maj 2009 ett arbetsprogram för 2009 som bland annat gav nya möjligheter att förhandla om ett avtal om förbud mot framställningen av klyvbart material för vapenändamål (FMCT). Nedrustningskonferensens arbete hade då varit blockerat under 12 år på grund av motsättningar om arbetsprogrammet. Förhandlingarna om ett FMCT kunde inte påbörjas under 2009 p.g.a motsättningar om genomförande av arbetsprogrammet. Det har ännu inte varit möjligt att enas om ett arbetsprogram för 2010.

Ikraftträdande av Provstoppsavtalet (CTBT)

För att avtalet ska träda ikraft krävs det att 44 angivna länder ratificerar fördraget. Av dessa 44 har nio inte ratificerat (Egypten, Indien, Indonesien, Iran, Israel, Kina, Nordkorea, Pakistan och USA). Sverige arbetar framförallt genom EU för att förmå dessa stater att ratificera fördraget; CTBT är en del av EU:s strategi mot spridning av massförstörelsevapen. Under Sveriges ordförandeskap i EU 2009 genomfördes den senaste så kallade artikel XIV-konferensen (CTBT:s särskilda forum) för att främja avtalets ikraftträdande. Vid konferensen, som hölls i New York den 24-25 september 2009, framfördes EU-talet av utrikesminister Bildt.

Multilaterala kärnbränslegarantier (MNA)

MNA innebär försäkran om leveranser av kärnbränsle till stater som av politiska skäl förvägras tillgång till sådant bränsle. I november 2009 fattade IAEA:s styrelse beslut om inrättande av en reservkärnbränslebank i Angarsk, i enlighet med ett ryskt förslag. Sverige och EU arbetar aktivt för att upprätta ytterligare internationella MNA-mekanismer, inkl. en internationell kärnbränslebank under IAEA:s kontroll i enlighet med ett förslag från Nuclear Threat Initiative (NTI), finansierat av NTI, USA, EU, Norge,Förenade Arabemiraten och Kuwait. Det finns även andra konkreta förslag som har förts upp till IAEA:s styrelse för diskussion.

Kontroll av vapenhandel (ATT)

EU beslöt år 2005 att arbeta för att man inom FN ska utarbeta ett globalt, juridiskt bindande fördrag om kontroll av vapenhandel ("Arms Trade Treaty"). Målet är att ett internationellt regelsystem ska skapas med gemensamma kriterier och överenskomna principer för alla överföringar av konventionella vapen.

FN:s generalförsamling antog i december 2009 med stor majoritet en resolution som fastställer att en FN-konferens ska äga rum under fyra veckor år 2012 för att förhandla fram ett legalt bindande vapenhandelsfördrag. Konferensen ska föregås av en förberedande kommitté som möts två veckor under 2010 och två veckor under 2011. USA röstade för resolutionen, medan ett tjugotal stater avstod, däribland Egypten, Indien, Kina, Pakistan och Ryssland. Inom EU finns bred samsyn i substansfrågan.

Upp

Regionala icke-spridningsfrågor

Iran

Alla NPT:s parter har rätt till fredlig användning av kärnenergi. Det är dock av största betydelse att det internationella samfundet har fullt förtroende för att ingen missbrukar denna rätt. Iran har sedan mitten av 1980-talet hemlighållit en omfattande kärnteknisk verksamhet i stället för att deklarera den till IAEA och har därmed genom sitt agerande skadat detta förtroende. För att omvärldens förtroende ska återupprättas har långtgående krav ställts på Iran, först av IAEA:s styrelse och sedan 2006 av FN:s säkerhetsråd.

Frågan om Iran kärntekniska program rapporterades, i enlighet med IAEA:s stadga, till FN:s säkerhetsråd i början av 2006. I juli 2006, efter att IAEA under mer än tre år sökt bringa klarhet i alla aspekter av Irans nukleära program, antog Säkerhetsrådet enhälligt resolution 1696. Resolutionen kräver att Iran suspenderar all anrikningsrelaterad verksamhet och uppmanar alla medlemsstater till särskild vaksamhet rörande exportkontroll av produkter som kan bidra till Irans kärn- och missiltekniska program. Därefter har Säkerhetsrådet antagit resolutionerna 1737 (december 2006), 1747 (mars 2007) och 1803 (mars 2008). I de senare resolutionerna krävs, förutom att Iran ska avbryta all verksamhet relaterad till anrikning, att Iran också avslutar verksamhet som har att göra med upparbetning eller tungt vatten (inklusive konstruktion av en tungvattenreaktor). Dessa tre resolutioner innehåller också sanktioner på ett antal olika områden, fokuserade på de kärn- och missiltekniska programmen. Den i september 2008 antagna säkerhetsrådsresolutionen 1835 bekräftar det som Iran har ålagts i tidigare antagna resolutioner. I juni 2010 antog Säkerhetsrådet resolution 1929 som ytterligare utvidgar sanktionerna mot Iran.

EU genomför sanktionerna i säkerhetsrådsresolutionerna genom en gemensam ståndpunkt och en rådsförordning, vilka har uppdateras vid olika tillfällen. Uppdateringar med anledningar av resolution 1929 pågår.

EU, USA, Ryssland och Kina har erbjudit Iran utökat samarbete på ett antal områden, inklusive civil kärnkraft, om man genom förhandlingar kan enas om en långsiktig och spridningssäker lösning av frågan. FN-resolutionerna uppmanar Iran att ta fasta på detta erbjudande.

Sverige och EU betonar Irans skyldighet att efterleva Säkerhetsrådets resolutioner och uppmanar att Iran hörsamma IAEA:s styrelses krav. Detta innebär bland annat att Iran bör visa all den öppenhet och ge allt det tillträde som IAEA behöver för att kunna besvara utestående frågor kring Irans kärntekniska program. Sverige och EU arbetar för att lösa frågan på politisk och diplomatisk väg.

Nordkorea

Nordkorea aviserade i januari 2003 sitt utträde från Ickespridningsfördraget (NPT). Ansträngningar att på diplomatisk väg lösa den nukleära frågan med Nordkorea inleddes i augusti 2003 inom ramen för de så kallade sexpartssamtalen. I sexpartssamtalen ingår förutom Nord- och Sydkorea även Kina samt USA, Japan och Ryssland.
I oktober 2006 genomförde Nordkorea en kärnsprängning, vilket fördömdes av det internationella samfundet och ledde till att FN:s säkerhetsråd antog resolution 1718. Resolutionen innehåller sanktioner mot Nordkorea på ett antal områden med fokus på kärnvapenprogrammet, andra massförstörelsevapen och det missiltekniska programmet. I resolutionen ålades Nordkorea att upphöra med kärnvapenprogrammet och suspendera det missiltekniska programmet, inkl. att inte skjuta upp ballistiska missiler.

Nordkorea har även efter antagande av resolution 1718 gjort flera uppskjutningar av både kort- och långdistansrobotar. Nordkorea genomförde i maj 2009 en andrakärnsprängning. Detta fördömdes av Sverige, EU och FN:s säkerhetsråd och ledde till att FN:s säkerhetsråd antog resolution 1874 med skärpta sanktioner mot
Nordkorea.

EU genomför sanktionerna i säkerhetsrådsresolutionerna genom en gemensam ståndpunkt och en rådsförordning, vilka har uppdateras vid olika tillfällen.

Sverige och EU står bakom kraven att Nordkorea måste avveckla alla kärnvapen- och robotprogram på ett fullständigt, verifierbart och oåterkalleligt sätt, såsom fastställts i FN:s säkerhetsråds resolutioner 1718 och 1874. Det gemensamma uttalande som gjordes av deltagarna i sexpartssamtalen i september 2005, i vilket Nordkorea går med på en avveckling, måste genomföras.

Upp

FN-resolution 1540: Icke-statliga aktörer

Att förhindra att terrorgrupper eller andra icke-statliga aktörer kommer i besittning av massförstörelsevapen är en mycket viktig uppgift. FN:s säkerhetsråd har antagit resolution 1540, som anger ett antal åtgärder som alla stater ska vidta på detta område.

Resolutionen syftar till att förhindra att icke-statliga aktörer får tillgång till produkter som skulle kunna användas för tillverkning av massförstörelsevapen och deras vapenbärare. Uppföljande resolutioner har antagits av säkerhetsrådet i april 2006 (resolution 1673) och i april 2008 (resolution 1810).

I resolution 1540 slås fast att alla stater ska upprätta nationella kontroller i syfte att förhindra spridning av ovannämnda produkter. Säkerhetsrådet har upprättat den så kallade 1540-kommittén med uppgift att rapportera till rådet om resolutionens genomförande. Alla FN:s medlemsländer har uppmanats att informera om steg de tagit eller avser ta för att genomföra resolutionen. Sverige har lämnat sina rapporter till kommittén.

EU har en gemensam åtgärd till stöd för resolutionen som bland annat innebär att man anordnar seminarier i tredje länder. Syftet är att öka medvetenheten om de krav resolutionen ställer samt stärka ländernas administrativa kapacitet att genomföra sina åtaganden.

Upp

Proliferation Security Initiative, PSI

Det samarbete för konkreta insatser mot spridning av massförstörelsevapen som presenterades av en grupp stater i Krakow 2004 och som blivit känt som Proliferation Security Initiative är ett viktigt komplement till det multilaterala regelverket och exportkontrollen. Sverige och EU stöder initiativet och söker, till exempel genom deltagande i övningar, bidra till att det ska fungera så väl som möjligt.

Proliferation Security Initiative

Upp

G8:s globala partnerskap

Det samarbete för konkreta insatser mot spridning av massförstörelsevapen som presenterades av en grupp stater i Krakow 2004 och som blivit känt som Proliferation Security Initiative är ett viktigt komplement till det multilaterala regelverket och exportkontrollen. Sverige och EU stöder initiativet och söker, till exempel genom deltagande i övningar, bidra till att det ska fungera så väl som möjligt.

G-8:s globala partnerskap

Upp

Globala initiativet för att bekämpa nukleär terrorism (GICNT)

Initiativet startades gemensamt av USA och Ryssland i juli 2006. Sverige anslöt sig år 2007. Målsättningen är att samarbeta kring frågor om bland annat säker hantering av kärnämne och radioaktivt material och processer samt förbättring av möjligheterna att upptäcka och spåra sådant ämne och material för att förhindra illegal handel av det. Inom ramen för initiativet genomförs regelbundet seminarier med experter som utbyter erfarenheter och goda exempel ("best practices").

Globala initiativet för att bekämpa nukleär terrorism (GICNT)

Upp

Små och lätta vapen

Det internationella arbetet för att begränsa mängden och spridningen av små och lätta vapen (SALW) är främst inriktat på att genomföra det handlingsprogram som antogs vid FN:s konferens om illegal handel med små och lätta vapen år 2001.

Sommaren 2006 genomfördes den första översynskonferensen för programmet. Vid konferensen kunde de deltagande staterna inte uppnå enighet om ett slutdokument och därför kunde inget förslag att utvidga handlingsprogrammet antas. Handlingsprogrammet från 2001 genomförs dock också fortsättningsvis. Sommaren 2008 hölls en tredje genomförandekonferens som resulterade i ett slutdokument. Detta var ett betydelsefullt steg framåt efter den misslyckade översynskonferensen 2006. Nästa genomförandekonferens hålls i juni 2010 och nästa översynskonferens 2012.

Även inom EU baseras arbetet om SALW på en handlingsplan för att bekämpa destabiliserande anhopning och spridning av små och lätta vapen, vilken antogs i december 2005. Enligt ett beslut år 2008 skall också alla avtal som EU ingår med tredje land innehålla en så kallade SALW-klausul, det vill säga en bestämmelse som förpliktar avtalsparterna att följa existerande internationella överenskommelser om motarbetande av överdriven anhopning av SALW och olaglig handel med sådana vapen.

På det praktiska planet bedrivs en omfattande biståndsverksamhet, både bilateralt och multilateralt, inklusive av EU, för att motverka och minska den olagliga spridningen av små och lätta vapen.

Upp

Särskilt inhumana vapen

1980 års konvention om konventionella vapen ("Convention on Certain Conventional Weapons", CCW) är en viktig del av den internationella humanitära rätten. Konventionen reglerar eller förbjuder olika vapentyper, däribland brandvapen, permanent förblindande laservapen och minor. Det senast tillkomna protokollet behandlar explosiva lämningar av krig. De senaste förhandlingarna inom ramen för CCW har rört fordonsminor och klusterammunition, men har ännu inte lett till något slutligt resultat. Sverige har under en lång rad år lagt fram en resolution i FN:s generalförsamlings första utskott till stöd för konventionen.

Konventionen om konventionella vapen (CCW)

Upp

Ottawakonventionen

Ottawakonventionen ("Mine Ban Treaty", MBT) trädde i kraft 1999. Konventionens huvudsyfte är ett absolut förbud mot användning, utveckling, tillverkning, anskaffning, överföring och lagerhållning av antipersonella minor. Lager av sådana minor ska förstöras. Konventionen gör undantag för ett antal minor som får behållas för träning och teknologiutveckling för minröjning.

Konventionen syftar även till att säkerställa röjning av minfält, stöd till minoffer och hjälp med förstöring av lagrade minor. Sverige ger varje år ett bistånd om drygt 100 miljoner kronor till sådana insatser. Det samlade EU-biståndet under perioden 2002-2009 uppgick till 1,8 miljarder Euros.

Sedan konventionen trädde i kraft har stora framsteg gjorts mot en värld fri från antipersonella minor. 156 stater har anslutit sig till konventionen. De flesta anslutna stater har förstört sina lager av minor, stora områden har röjts och antalet människor som drabbas av minor har minskat över åren. Trots detta drabbas fortfarande många. Ett antal länder har ännu inte lyckats fullfölja sina åtaganden att röja minerade områden. Flera länder med stora innehav av minor står fortfarande utanför konventionen. Vid en översynskonferens i Cartagena, Colombia, i slutet av 2009 enades parterna till konventionen om en deklaration och en aktionsplan för de närmaste fem åren. I aktionsplanen läggs särskild vikt vid konventionens humanitära aspekter och stödet till dem som drabbats av minor.

Upp

Konventionen om klusterammunition

Konventionen om klusterammunition (Convention on Cluster Munitions, CCM) förhandlades fram inom ramen för den så kallade Osloprocessen och överenskommelse om en konventionstext nåddes vid ett möte i Dublin i maj 2008. Sverige skrev under konventionen i december 2008. Den innehåller ett förbud mot att använda, utveckla, tillverka, anskaffa, lagra, behålla eller överföra klusterammunition. Den har också regler för lagring och förstöring, röjning, stöd till offer för klusterammunition samt om internationellt samarbete och bistånd.

Konventionen träder i kraft den 1 augusti 2010 och det första statspartsmötet är planerat att äga rum i Vientiane, Laos, i november 2010.

Upp

Kommissionen om massförstörelsevapen

På svenskt initiativ bildades 2004 den så kallade Kommissionen om massförstörelsevapen - Blixkommissionen. Den presenterade i juni 2006 sin slutrapport Weapons of Terror, som finns på kommissionens webbplats.

Kommissionen om massförstörelsevapens webbplats

Upp