Min kompis Anna tipsade mig om Isla Margarita i Venezuela eftersom hon hade varit där och surfat. Det lät verkligen helt fantastiskt och dessutom kunde jag bo hos hennes kompisar, så jag bestämde mig för att åka dit. Allt stämde verkligen, det var fantastiskt! Stora sjysta vågor och hur vackert som helst. På kvällarna fanns det en massa bra barer precis vid stranden och alla var supertrevliga. Efter tre veckor börjar resan hemåt, men först hade jag bestämt med min kompis Jonas som jobbade i Quito i Ecuador att jag skulle komma förbi innan jag reste tillbaka till Sverige.

Vi har en härlig vecka, men snart är det dags att åka. Jag tar mig ut till flygplatsen och det är hur mycket folk som helst där. Jag kånkar på min tunga väska - förbannar allt skräp jag köpt!

Vitt pulver i väskan!

Innan man checkar in måste man passera en första kontroll av bagaget så jag ställer mig i kön och väntar. Det är då det händer. Någonstans hinner jag få en oroskänsla, även om jag inte har någon anledning till det. Jag ser i ögonvrån hur tulltjänstemannen som står vid kontrollen går mot mig, sen går det fort. In i ett rum med mig och packningen, de börjar riva upp allt och strö ut kläder och saker över hela disken. Plötsligt håller han upp ett stort plastpaket. Han låter upprörd, och även om jag knappt förstår vad han säger så hör jag att det är allvar. Jag blir helt kallsvettig när jag inser att det är vitt pulver, och rätt mycket verkar det som. Till och med jag som inte är van vid sånt inser att det är allvarligt. Tankarna rusar, var kommer paketet ifrån?

Ett paket med kläder...

Plötsligt inser jag mitt misstag. En svensk tjej som jag umgicks med en del på Isla Margarita ville att jag skulle ta med ett paket med kläder åt henne hem till Sverige, hon hade så mycket packning själv och skulle inte åka förrän om en månad. Jag fick ett brunt paket att ta med, och jag öppnade faktiskt ena sidan för att kolla att det verkligen var kläder - vi hade ju bara känt varandra ett kort tag. Det måste vara däri plastpaketet med pulvret låg. Det här kan inte vara sant. Det dröjer bara några minuter så står två poliser där. Det hjälper inte att jag säger att jag aldrig sett paketet och att jag trodde det var kläder som jag skulle ta hem åt en vän. Jag hör ju själv hur tomt det låter. De sätter handbojor på mig och kör iväg med mig.

Kontakt med konsulatet

Väl framme i häktet får jag inte ens ringa Jonas och berätta vad som hänt. En tolk meddelar att jag är misstänkt för grov narkotikasmuggling. Cellen är minimal med ett litet fönster högst upp och annars bara en brits, ett handfat och en potta. Först blir jag helt rasande och skriker och bankar på dörren, men allt eftersom timmarna går blir jag mer och mer apatisk. Jag får mat efter flera timmar, men den går knappt att äta. Jag ropar på vakten för att få ringa ett samtal, men ingen kommer. Till slut får jag i alla fall ringa och jag hittar numret till Sveriges generalkonsulat och jag berättar allt för konsulatstjänstemannen. Jag säger att jag fått en offentlig försvarare men att jag måste få hjälp från en bättre advokat, det borde ju konsulatet kunna låna ut pengar till! Men det visar sig att de bara kan göra det om det "föreligger särskilda omständigheter", som att man riskerar dödsstraff till exempel. Min enda chans är tydligen att låna pengar av mina föräldrar men jag skulle hellre dö än att ringa och berätta för dem! Jag förbjuder konsulatet att kontakta dem. När jag förstod att jag behövde pengar till att köpa hygienartiklar, frukt och lite kläder i häktet bad jag konsulatet att ringa Jonas som ordnade med det.

18 år i fängelse

Hemma blir de såklart oroliga när jag inte kom hem med den flight jag sagt, och till slut ringer de UD eftersom de inte får tag på mig. Men i och med sekretesslagen får UD inte berätta vad de vet och så här i efterskott borde jag såklart ha bett dem att berätta med detsamma, men jag ville verkligen inte det just då. Efter ett tag gav jag med mig och sen höll UD kontakt med mina föräldrar.

Rättegången dröjde flera veckor men till slut blev den i alla fall av. Konsulatet hjälpte till att hitta en tolk så att jag kunde följa vad som sades, men jag fick betala tolken själv. Jag är skyldig Jonas mycket pengar vid det här laget. Jag försäkrar såklart att jag är oskyldig och berättar hur allt gått till, men det går inte att bevisa och tjejen på Isla Margarita är försvunnen. Till slut handlar det bara om att knarket låg där i min väska. När domen faller känns det som att jag ska svimma. Jag kan inte fatta att det här verkligen händer, att ingen kan hjälpa mig. Eftersom jag visste att jag var oskyldig tänkte jag att det skulle lösa sig, men det gjorde det ju inte. Arton år i fängelse, i Ecuador. Jag skulle vara fyrtio när jag kom ut. Det finns inga ord som kan beskriva den insikten. Allting var över, livet var slut.

Lasse finns inte i verkligheten och just denna historia är påhittad men, tyvärr, baserad på en allt för lång rad av verkliga händelser.